Fredagsblogg den 18 maj, 2018

Mormor hette Rakel och var från Norrland. Eller som hon sa, ”västerbått´n”.

Hon var begåvad med sångröst och drömde om att bli sångerska och artist.

Men det var andra tider.
”Nä, dä passar sig som in´t”, sa föräldrarna.

Mormors kusin, Bert-Åke, var också talangfull men för honom fanns inga hinder. Bert-Åke frigjorde sig, åkte till Stockholm och kom in på Calle Flygare Teaterskola.

Mormor jobbade i en liten frisersalong i Umeå när Bert-Åke plötsligt hördes på radion. Hon kunde följa hans framgångar i frisersalongens veckotidningar. Bert-Åke spelade in grammofonskivor, underhöll i folkparker och var med i rikstäckande TV-sändningar.

Mormor flyttade till Gävle. Jag spenderade många skollov hos mormor och morfar och under ett av sommarloven kom Bert-Åke till Gävle för att uppträda.

”Rakel, har du sett?”
Morfar höll upp Gefle Dagblad och läste högt.
”Bert-Åke Varg till Furuvik på lördag”.
”Säg du dä?”, sa mormor.

Furuvik var den stora djur- och nöjesparken som låg strax utanför Gävle. Parken hade en egen cirkusshow ”Furuviksbarnen” och på scenen, mitt på dagen, brukade folkkära artister framträda.

”Vi kan väl åka dit?”, föreslog jag.
”Tyck du dä?”, svarade mormor.
För mig var Bert-Åke Varg mest bekant som ugglan Helge, han som satt på taket i TV-programmet från A till Ö, och att vi var släkt, om än långväga, var något jag stolt berättade för mina kompisar.

Lördagen kom och vi for till Furuvik.

Efter framträdandet samlades människor vid sidan av scenen.

”Där är han”, sa jag och pekade.
”Vars då?, sa mormor.
Vi trängde oss fram.
”Nä, dä som förgjort me folk, ja ids int”, klagade mormor.

Men plötsligt stod vi på en armlängs avstånd från Bert-Åke Varg.
Mormor försökte få ögonkontakt.

Plötsligt såg han oss.
”Är det du Rakel?”, sa han.
Mormor log blygt.
”Jo”.

”Ja, hej du”, sa Bert Åke.
Sedan vände han sig till någon annan.
Mormor försökte fånga hans uppmärksamhet ”du Bert Åke, det här är mitt barnbarn…”,
men hon överröstades av folksamlingen och ögonblicket efter hade Bert-Åke gått in bakom scenen.

På hemvägen satt vi tysta i bilen.

När vi kommit hem satte vi på grammofonspelaren.
”Chanson D´Amour” med Manhattan Transfer strömmade ur högtalarna.
Jag och mormor fattade tag om varsitt hopprep som mikrofon. Vardagsrumsparketten förvandlades till en scen och vi befann oss plötsligt på en nattklubb i Paris. Folk slängde rosor över våra fötter. Alla ville ha våra autografer men vi bara vinkade från scenen och fortsatte med en sång till.