Healingens etik

På sociala medier häromdagen var det en man som skrev att han ”ger gratis healing till alla med cancer”.

Mannen drog på sig en del kritik, några skrev att ”han var oseriös” att han ”förstör för oss andra i branschen”. Det var allt jag hann se innan sidan renderades och jag tappade bort mig.

Men jag har noterat den här typen av inlägg tidigare. Personer som utger sig för att göra något behjärtansvärt som de inte tar betalt för. Istället kan de skriva ”du får gratis healing om du delar mina erbjudanden och tjänster till alla du känner”.
Eh.
Okej.
De flesta förstår då att personen inte är den altruistiska Robin Hood-hjälte den vill framstå som.

Sedan min första kontakt med den här branschen, som inleddes vid Peace in mind-mässan på Medborgarhuset i början av 1990-talet, så har jag förlikat mig med vissa saker. En är att jag ibland kommer buntas ihop med pårökta taskspelare, hur lite vi än har gemensamt. En annan är att jag inte kan ta ansvar för vad andra gör.

Just nu skriver jag på en bok om healing som, utöver beskrivningar av healing även penetrerar etiken. Då healing är ett område som det forskas på vetenskapligt och som hittills visat små men signifikanta resultat (DMILS) så ligger det rätt i tiden att vi tar ett kliv framåt och genomlyser hela området.

Personer som ägnar sig åt healing bör känna till patientsäkerhetslagen (f.d. kvacksalverilagen) och bör ha antagit etiska riktlinjer för sin verksamhet. Det kan även vara bra att känna till vilka lagar och policys som gäller för andra länder, eftersom vi rör oss globalt, och då menar jag inte fysiskt i första hand, utan på nätet.

Både i USA och Storbritannien riskerar man att bli åtalad om man agerar på fel sätt kring healing. Utöver uppenbara oegentligheter som att utlova läkning av svåra sjukdomar, att tillskansa sig stora summor osv. så får man inte ta fysiskt på klienten utan att denne tillfrågats först. Enligt Spiritualist National Unions riktlinjer för Healingmedier måste man även ha en bisittare vid healingtillfället – en healer får alltså inte vara ensam i ett rum med en klient utan det måste finnas två personer närvarande.

I nämnda länder finns specifikt anpassade försäkringar för healers, tyvärr många dåliga av vad jag hört, som av detta och andra skäl gör att jag tycker det skulle vara en dålig utveckling för oss. Men den är inte omöjlig. Inte så länge det finns personer som skriver ”jag ger gratis healing till alla med cancer”.

I Sverige har vi alltså lagstiftning – patientsäkerhetslagen –  som gäller för healing. Den innebär bland annat att alltid uppmana kunden att uppsöka läkare om denne är i uppenbart behov av det och att aldrig uppmana kunden att avbryta pågående läkarvård och medicinering. Enligt lag får man heller inte ge healing till barn under 8 år och man får inte diagnosticera.

Personligen utövar jag den spiritualistiska kunskapstraditionen av healing och mediumskap, men vid en jämförelse med andra etablerade healingformer ser jag övervägande likheter. Återkommande uppförandekoder är:

• Vi kan inte garantera läkning till någon. Detta är healingens viktigaste moralprincip.
• Det är inte vi som helar. Detta är återkommande teologisk semantik, hos många healers och healingformer. Vi är redskap (vi är medium) för en kraft som eventuellt kommer att hela. Varför helandet äger rum ibland och ibland inte känner vi inte till.
• Healing är komplementär och ska inte ersätta annan vårdform.
• Healing ska vara valfritt. Personer ska först tillfrågas om de önskar healing eller inte.

Lite ödmjukhet är alltid klädsamt, men att skriva att man ”ger gratis healing till alla som har cancer” är otillbörlig marknadsföring och exempel på bristande omdöme.

I övrigt:
Den vetenskapliga forskningen på healing fortsätter. Jag har stora förhoppningar. Känner bara glädje när jag tänker på det.

Den 22 maj håller jag föredrag och healingsessions på Allhelgonagatan 5 i Stockholm. Är du intresserad finns eventet beskrivet här healing föredrag/workshop 22 maj